carolinewendel

Jag sa att jag skulle komma igång med att skriva, och sen tog jag uppehåll två veckor direkt... gött!
Men jag tänker inte klämma fram några inlägg, jag tänker skriva när jag känner för det.

I det här inlägget tänker jag vara jobbig.. sådär som jag annars ogillar när folk är. Sådär gullig och kär liksom.
Jag tänker berätta att jag är glad. Glad över att ha någon i mitt liv som säger att han tycker om mig som jag är.
Någon som säger att jag är fin med smink, men lika fin utan.
Någon som inte bryr sig om att jag har tjocka lår och en stor rumpa, utan säger att jag är bra som jag är.
Någon som kramar mig och håller min hand, både när jag är ledsen och glad.
Någon som inte bara tröstar mig när jag gråter, utan faktiskt torkar tårarna från min kind.
Någon som ringer mig för att säga godnatt, trots att han är mitt uppe i ett datorspel.
Någon som är lika störd som jag är, och som kan få mig att skratta tills jag gråter.
Någon som inte skrattar åt mig när jag låter som en gris när jag skrattar hysteriskt, utan skrattar ännu mer med mig.
Någon jag kan öppna mig helt för och vara helt ärlig mot, utan att bli dömd.
Någon som jag kan lita på till 100 procent.
Någon som kan se mig i ögonen och med bara en blick få mig att känna mig trygg. En blick räcker, för att veta att han menar allt han säger. Att han älskar mig, på riktigt.
Min pojkvän. Linus. Du är bäst. Och jag älskar dig!